lipsill

ju längre tid de går, desto jobbigare blir det, dock kanske inte så konstigt. först kom chocken, nu när den väl lagt sig börjar man vänja sig vid tanken o de e då de blir fruktansvärt jobbigt. är som en liten lipsill o grinar över de mesta, o typ hela tiden, men jag tänker vara ledsen när de kommer, skiter i att vara tuff o stark, de kan jag vara andra gånger, men fan inte nu, som tur är har jag min alldeles egna o underbara bejbi vid min sida som igår hade tänt levande ljus i hela lägenheten, fixat god mat tills jag kom hem o köpt en jättebukett med röda rosor. KÄRLEK!

är egentligen ganska tom, men fastnar lik förbannat i mina egna tankar o blir kvar där, folk får be en exra gång om uppmärksammhet och det ber jag om ursäkt för, men jag e inte riktigt mig själv just nu.

något orolig jävligt rädd