två veckor sen, fan va fort de går egentligen o vad mycket som kan hinna hända, på bara två veckor. ligger här i sängen nu ikväll, jag känner mig rätt tom, har inte hunnit fatta ännu, allt de har gåttså fort, allt de underbara o härliga förvandlades plötsligen till de värsta jag vart med om i hela mitt liv, inte konstigt man känner sig tom, tillslut hinner tankarna åter i fatt o nu fattar jag, jag fattar de jag tidigare haft så otroligt svårt för att förstå, tårarna kommer fortfarande, jag rår liksom inte för det. Upprätthåller en fasad o en mask bland andra, på jobbet, de tar massor med energi, men så fort jag kommer hem kommer tankarna, de känns helt sjukt de här, skulle vilja berätta för andra om de hemska som hänt, varför emeli inte är den vanliga emeli, varför jag är ledsen o i min egna värld men jag kan inte, jag vill inte, jag är inte stark nog. jag ska kalar det här, vi ska klara det här, måste bara ge mig själv tid, tid att läka.
- två
+åtta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar